innanforpannbenettantd.blogg.se

Det känns lite mörkt att erkänna för mig själv, att jag aldrig har varit kär. Åtminstone inte i äldre dagar.

Kan inte ens minnas känslan som fanns, då jag var kär i en kille på dagis. En kärlek som höll hela vägen upp till högstadiet, där den byttes ut och försvann. Den där renast av kärlekar. Med ett klappande barnahjärta som endast såg nuet och inte en framtid, som låg så främmande vid horisonten. Då det handlade om att kunna skratta tillsammans, hålla handen bakom ett skjul och en fnittrig puss med jämna mellanrum. Enkelt och kravlöst var det, med sina problem här och där. Däremot kommer jag ihåg kvällen då allting förändrades, när jag vände bort huvudet. När jag inte ville bli kysst och all den barnliga kärleken dog. Nu inser jag med fasa och irritation att det är så mycket som ska rymmas inom kärleken. Det går inte längre att bortse från verkligheten som finns utanför fönstret. Jag måste växa upp någon gång, bli det som alla andra förväntar sig. Men än sålänge, protesterar jag och drömmer om att springa över en äng i sensommar sol med min älskade vid sidan om.

Du rykte upp mig

Rötter och allt

Hårdhänt med valkig hand

För att sätta mig i ett glas vatten

Se mig vissna och dö

Istället för att låta mig växa

Vild och fri

Orörd