Blogga är verkligen inte min starkaste sida, även om jag mest skriver här för att ha någonstans att publicerar mina texter när de tittar fram. Dock är det tragiskt att hitta en nästan tom yta som inte nyttjas. Kan bero på att så mycket händer runt omkring mig att jag inte längre orkar formulera en sammanhängande åsikt. 

 

Jag skriver knappt, klarar inte av att hålla i pennan. Så raderna förblir orörda och kallar på uppmärksamhet. Men snart, inom denna framtid, kommer det tillbaka. Trognare vän får jag leta efter.

Om jag tvingas bita ihop lite mer

Kommer karusellen i huvudet tippa

Och alla ombord dö

Det svarta hålet i magen

Kommer svälja det sista som finns kvar

Och lämna tomheten ensam

 

Men att släppa taget

Skulle betyda att mitt huvud

Kördes in i tegelmuren jag byggt

Och det skulle inte vara en befrielse

Att gräva djupare i avgrunden

Min egen grav

Det känns lite mörkt att erkänna för mig själv, att jag aldrig har varit kär. Åtminstone inte i äldre dagar.

Kan inte ens minnas känslan som fanns, då jag var kär i en kille på dagis. En kärlek som höll hela vägen upp till högstadiet, där den byttes ut och försvann. Den där renast av kärlekar. Med ett klappande barnahjärta som endast såg nuet och inte en framtid, som låg så främmande vid horisonten. Då det handlade om att kunna skratta tillsammans, hålla handen bakom ett skjul och en fnittrig puss med jämna mellanrum. Enkelt och kravlöst var det, med sina problem här och där. Däremot kommer jag ihåg kvällen då allting förändrades, när jag vände bort huvudet. När jag inte ville bli kysst och all den barnliga kärleken dog. Nu inser jag med fasa och irritation att det är så mycket som ska rymmas inom kärleken. Det går inte längre att bortse från verkligheten som finns utanför fönstret. Jag måste växa upp någon gång, bli det som alla andra förväntar sig. Men än sålänge, protesterar jag och drömmer om att springa över en äng i sensommar sol med min älskade vid sidan om.

Du rykte upp mig

Rötter och allt

Hårdhänt med valkig hand

För att sätta mig i ett glas vatten

Se mig vissna och dö

Istället för att låta mig växa

Vild och fri

Orörd

Något är fel

Så smärtsamt

Så plågsamt uppenbart

Fel

Jag är en cirkel

Passar in överallt

Medan resten är fyrkanter

Passar bara varandra

Och så finns det du

Fyrkanten personifierad

Den som passar minst

Den som målar kanter utanpå

Lurar omvärlden

Lurar mig

Där du kom med solsken

Över nattfrosten i mitt hjärta

Och fick det att dra ihop sig i mellangärdet

Fick blodet att elda upp huden

Väckte känslor som aldrig kännts förut

Lämnade mig naken och tom

För att du bryr dig om de andra

För att du hör skratten in till själen

Istället för att luta dig fram

Och kyssa mig

Visa att du inte blev oberörd

Av att vara i min famn

Så ber jag på knän som blöder

Älska mig igen

Älska med mig

Och förstå skillnaden

Att få vara kvinna innebär,

* Får visa känslor offentligt

* Kan vara förbannad en hel vecka varje månad utan någon anledning

* Behöver aldrig ta ansvar för åsikterna, då kvinnor bara gnäller

* Har tillåtelse att fråga efter vägen, alla vet ju att kvinnor har dåligt lokalsinne

* Det är tillåtet att rätta till fel och brister med smink, ingen bryr sig

* Att duscha i parfym gör ingenting

* Kan ha huvudvärk i sex månader och ingen frågar varför

* Får börja planera drömbröllopet vid 5års ålder utan att någon höjer på ögonbrynen

* Behöver aldrig döda en spindel

* Tänka på barnafödelse är normalt

* Kränga liter med glass när romansen tagit slut är förståeligt

* Kan krama alla vänner, oavsett kön

* Det är okej att öva på kysstekniken med tjejkompisarna, dock med åldersgräns

* Se ursnygg ut i högklackat

* Inte behöva äta vid bantning

* Skicka sms mitt i natten till någon saknad

* Kunna snacka skit om andra

* Att få vara rädd för det okända

* Värdigheten sitter mellan benen

* Får vara sviniga mot män, de har ju inga känslor

 

Har jag glömt något tro? Hmm..
Låten: Sweet about me - Gabriella Cilmi

 

Take care!

 

Jag beskriver min nakenhet med bokstäver

Blottas med pennan i högsta hugg

Öppnar upp såret

Välkomnar salt

Från alla vassa blickar

Svidande ord

 

Det lilla barnet

Allra längst in

Har fattat mod

 

Så äkta är sanningen

Att dimman skingras

Öppnar upp och tar emot

Verkligheten

Bestående av stenar

Och klor

Jag är kär i livet

Låter solen kyssa mina ovana läppar

Som inte säger det hjärtat vill

Så se mitt leende när jag tittar dig i ögonen

Lägg märke till min hand som darrar

För den vill bara röra vid din kind

Du är vacker

I din barnslighet

När du ser tillbaka utan att veta

Hur pulsen rusar förbi

Hjärtat som glömt att slå

Och jag tänker fortsätta tiga

Bara för att få sitta kvar

En liten stund till

Och beundra skapelsen framför mig

Vad innebär det att vara lycklig? Är det när allting bara faller på sin plats, när allting fungerar sådär äckligt perfekt? Brukar vi inte då sitta och vänta på att något ska inträffa, för så här bra kan det ju aldrig vara. På riktigt. Jag tror att lycka handlar om något annat, om att tillåta sig känna vad än det är som känns. Att verkligen känna, ge det spelrum att härja fritt i kroppen, huvudet och hjärtat.
          Just nu tillhör jag de där människorna som sitter och fånler åt något som ser ut att inte vara någonting alls. Där på bussen, stirrande ut på vägen. Vad är det jag ser, som får mungipan att dras uppåt, medan resten halvsover i vardagsdvalan? Sorgen ligger fortfarande om hjärtat, som en gripande hand. Samtidigt finns glädjen där och bubblar, likt ett barn på julafton. Jag vill kramas, skratta och älska människorna runt omkring. Är jag lycklig?
          Inre frid, att acceptera det som händer, dåligt som bra. Att flyta med känsloströmmen som sjuder under allt som ska rättas till. Istället för att sitta och analysera sönder mitt tillstånd, mina nyckfulla vändningar, tänker jag bara ta emot allt som livet har att ge. Jag är förälskad i något som aldrig kommer att bli besvarat, men det gör ingenting. Jag beundrar världen, istället för att slå sönder den. Utan regn, ingen regnbåge.
          Nog har min nyfunna optimism med vädret att göra. Solen har återvänt, med värme och ljus. Vilket får mig att inse, inget är förevigt svart. Även om gårdagen var grå, så vänder det imorgon. Jag har insett att sann lycka, inte handlar om att lyckas. Det handlar om att acceptera dig själv, för den du är just nu. Varför gråta över att du inte är där du vill vara? Bara andas ut och säg till dig själv, ”ja jag är ledsen nu men det är okej, för jag kommer att bli glad när det är dags”. Lita på att livet återvänder, att frosten släpper taget och låter fröet växa sig starkt. Blomman som är vackrast, är den som blommar sist.

 

Låtvalet: Of Monsters and Men – Little talks
Take Care!

Karusellen i huvudet fortsätter sin runda utan svar,
endast huvudvärk och sömnlösa nätter kvarstår.
Allting, vilket är rätt mycket som är intryckt på 31 kvadratmeter, går inte dåligt.
Allt är inte skit. Men vad är drömmar och skratt, när jaget sitter ensam var och varannan natt?
Jag har inte förlåtit er, ni vänner som svek.
För kniven som sattes i ryggen rycktes ut för fort,
innan jag förstod innebörden av såret som gjorts.
Så just nu, med illamåendet som enda sällskap, springer känslorna in i väggen.
Orkar inte samla sig, orkar inte ta form.
Det snurrar bara runt, runt.
Och jag försöker greppa, hålla fast.
Som jag försöker.

I denna minut, vill jag bara ta mitt pick och pack.
Bara resa mig upp från stolen och gå ut genom dörren.
Lämna allt och alla, slänga mobilen i närmast dikeskant.
Men framförallt, vill jag lämna mig själv.
Och allt det jag blivit.

 

 Låten: Elton John – I´m still standing

 

 

Hate me

Cuz when I walked away

I end up at your door

Wanting to knock

But if you would hate me

If you would scream

That I´m worthless

ugly and pathetic

I would fall down

Break into thousands of pieces